För 22 år sedan var jag stor. Dagen innan Elin bestämde sig för att komma till världen. En enorm mage och bebisen ville ju aldrig komma ut. Två veckor över tiden och visst var jag glad att det kuggade över till nytt millennium MEN det var drygt. I drygt nio månader bar jag dig och vi visste ju inte om det var en flicka eller pojke. Detta utspelade sig på den tiden då man inte så ofta tog reda på könet. På den tiden funderade man kanske inte lika ofta på planeringen. Det blir ju liksom det det blir. Eller inte.

Jag födde en lite Elin. En fantastiskt nöjd och glad lite tös som sällan var ledsen - eller skrek. Sov från natt ett i sin säng och var nöjd med det mesta. Storasyster Johanna var den bästaste syrra man kan tänka sig. Så stolt och hjälpsam och det märktes aldrig nån jobbig avundsjuka som iofs kan vara väldigt normalt när man är 3,5 år och får en bebis till i huset.

I femton år var du tjej men sen efter år av mörker och en energikrävande process hände saker. Med facit i hand vill jag inte ha detta ogjort även om det där och då var många tårar och frågor och mycket mammaångest. Jag bestämde mig tidigt att jag skulle göra allt i min makt att hjälpa dig och försöka förstå. Det är en förälders skyldighet. Jag tycker att jag lyckades. Jag förstår! Å då var könsidentiteten bara en del av allt, depression och ADD var också iblandade.

Idag när jag ser dig, hör dig och upplever det liv du skapat - jag får nypa mig i armen och fattar inte riktigt att det är sant. Dina ambitioner, din livsglädje skänker mig så mycket glädje och stolthet. Du har bevisat att man kan vända mörker till ljus.

Flicka eller pojke - spelar ingen som helst roll. För mig är du - du! Helt unik!

22 år av kärlek - minus en dag plus 9 månader och två veckor

Storasyrra och lillasyrra

Mormor och Henry i ett sommarfint Torset