I dag för 23 år sedan hade jag gått över tiden nästan två veckor. Henry, du trivdes bra inne inne i min mage, jag gick över tiden i 14 dagar. Vilket jag naturligtvis var glad för. Du var beräknad till den 27 dec 1999 och får man välja ville man såklart ha nedkomsten på 2000-talet.

Å du kom till oss som en flicka, nöjd och glad. En mycket lugn liten bebis och din storasyster Johanna var så snäll mot dig. Du sa inte ett ord förrän du började på förskola, två och ett halvt år ihop med lillebror David. Jag var inte så bekymrad över detta. Alla sa ju att orden skulle komma och de gjorde de, med besked. Allt på en gång. En ordsamlare.

När du var femton trivdes du inte med livet. Inte med skolan och inte i den kropp du hade fått. När jag tänker tillbaka på denna process andas jag häftigare och jag kan känna ångest för hur jag kände då. Hur skulle det gå? Jag bestämde mig tidigt för att försöka förstå och någonstans i allt mörker såg jag ändå ljuset och hoppet. Allt som föll på plats.

Du blev Henry och du började så sakta må bättre. Med skolan och BUPs hjälp och en evigt tjatande mamma fick vi ordning på det mesta. ADD-diagnosen var ett av alla delar av detta.

Nu när jag ser dig är det så hjärtat svämmar över av stolthet och kärlek. Proud, Pride, Pridare! Jag ser din och Alexandras kärlek, ert liv tillsammans. Ett sånt signum och statement för att vi måste få älska vem vi vill, vara vem vi vill. Inget av de här jobbiga åren vill jag ha ogjorda. Det har gjort mig till en bättre och fördomsfriare människa. Å som du har lyckats med det du brinner för. Master Barista i kombo med måleri och skapande.

Jag är så lycklig för att jag fick bli just din mamma! Så tacksam! För 23 år sen visste jag inte om du var tjej eller kille och det är det som är så stort. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att du är - just du!

Den där blicken har du kvar!

I år var du jultomte i Torset, dock inte utklädd