Det finns några gånger då jag tycker synd om mig själv. När jag är sjuk. Som idag. Inget allvarligt, absolut inte, en vanlig förkylning med ont i halsen och i huvudet samt rejält orkeslös.

Denna veckan har varit märklig. Fick en släng av känning av vaccin dos 4 som jag tog i måndags eftermiddag. Sen var jag pigg, sprang i onsdags med bra ork. Igår på jobbet började jag känna i halsen och hoppades såklart att det skulle försvinna och ge med sig till idag. Men inte. Helt förbi så Jonas fick gå själv till höstens event här i Solbacka då vi tar upp bryggorna inför vintern. Jag låg i sängen och läste tidningen och tyckte som skrivet synd om mig själv. Fick ringa till min bästa vän Susanne och avboka kvällens middag. De skulle kommit hit ikväll flr mat och prat. Så längesen. Surt! 

Sedan gick vi en trädgårdsrunda och plockade av alla tomater som vi inte har en möjlighet att ÄTA upp. Jag gjorde en stor gryta tomatsoppa och kryddade med egenodlad chili och vitlök. Det var i stort sett det jag orkade. Jonas sprang en runda och jag blev lite avundsjuk. Att vilja men inte kunna. Får glädjas med honom.

Sitter och kollar på min äldsta dotters Instagramkonto. Är så imponerad av hennes färdigheter. Så kul att följa.

Å nu tycker jag inte synd om mig själv längre. Jag blir snart pigg. Å jag har så mycket att vara tacksam för!

Fantastiska unge!! Fylld av kreativitet för alla möjliga grejer.