Han gav mig ett stort mammahjärta, han som skapade mig. Herren. Eller så var det mamma och pappa som gjorde det och de har ju i allra högsta grad skapat mig, uppfostrat och format mig. Bryr mig kanske för mycket, tänker och funderar för mycket. Har för mycket ångest och oro när det gäller typ allt. Jag kan hantera det - oftast - men stundom blir det tungt. Särskilt nattetid.

I natt var sista natten som David bodde hemma. Det känns märkligt. Både lite vemodigt och väldigt roligt på samma gång. Jag ser hans glädje och iver och gläds med den. Men jag kommer sakna hans behagliga sällskap, det är säkert. Nyss var han och hans fina flickvän förbi och hämtade det sista i stugan. Hela dagen har gått bra för dem. På söndag går vi se den fin-fina lägenheten. Ska bli så kul. Att bilda bo i ungdomen - så härligt!

Å så låg jag sömnlös i natt. Inte för Davids flytt men för ett annat vägskäl. Vågar jag? Orkar jag? Jag vill inte svika och jag vill göra mitt bästa, allt till hundra procent. Jag får helgen på mig att bestämma mig. Vill inte kasta bort det jag faktiskt har byggt upp. Önskar att någon däruppe kunde leda mig rätt!

Godkväll!