Dagens Herre Gud o Co är lite kul. Att ogilla motion eller fullkomligt älska den. Vissa gillar att bli trötta, svettiga och få upp flåset och visa ogillar det. Jag tror definitivt man kan lära sig att älska det. Hade nån, förslagsvis gympaläraren sagt till mig i sjuan att jag skulle kuta både regelbundet och frivilligt - då hade jag nog bara skrattat. Jag gillade att röra på mig, badminton. tennis (mot ladugårdsväggen), gymnastik, cykla, simma - det var mycket jag tyckte var kul. Då är det inte jobbigt att bli trött. Man bara fortsätter. Men att springa....minns konditionspassen i Bodafors - vi blev tvingade att springa nån runda upp till någon damm minns jag. Olidligt jobbigt och det var säkert inte mer än tre km. Viss killar i klassen var supersnabba och sprang säkert ett extra varv medan de flesta asade runt på det första.

Men det, mina vänner är minne blott. Jag får nog tacka den otröttlige NIF-fantasten Magnus Eklund för att jag började springa i tidiga 30-årsåldern. Han tävlade för SISU och var enormt bra på att springa. Har inte ångrat en sekund att jag började. När väl andra andningen startat, flåset, flow och man känner att man orkar mer o längre. Friskt luft i lungorna. Syre Ingela kroppen. En fantastisk känsla. Det finns ingen annan form av motion som ger samma mängd dos endorfiner för mig. Löpning är outstanding.

Å så kommer snön o sabbar lite möjligheter. Men jag sprang iväg idag, ut mot Bäckafall och underlaget var inte halt. Det enda som var ledsamt var att få småspik i ögonen (snöflingor). Å jag fick ihop en mil. Lite tyngre såklart att kuta i snö och jag har slutat tänka bra löpartider även om det förvisso är trevligt att göra ett bra pass. Är man 50 plus o springer ca 3 - 3,5 mil i veckan utan ont i knä, höfter eller fötter - det är mer än nog bra för mig.

Plus lite skottning i morse och en jädra massa bokslutsjobb hela dagen - nej, det gör inte ont att ta fredag!

Go helg!!!

Vinterlöparvägar