Vaknade några minuter innan klockan ringde i morse. Det första jag kollar i mobilen är nyheterna. Orosmagen manar till det. Å man vaknade idag till nyheten av att det brann i ett kärnkraftverk i Ukraina. Efter attack av Ryssland. Alltså - hur intelligensbefriad får man vara? Det finns tydligen ingen borte gräns för all dumhet. Inte nog med att bomba städer, hus och människor. Ett läckande kärnkraftverk vore ju katastrof. Nu lyckades de till slut släcka den här branden. Denna gången. Ingen vet vad som väntar och jag lyssnar intensivt på varje ord som sägs, lyssnar på varenda stavelse för att vara ännu mer tydlig.

Allt känns som en mardröm och jag vill bara vakna och känna att det just bara var en dröm. Men icke. Det är full verklighet. Om det nu är så att Putin vill in historieböckerna så behöver han inte oroa sig. Han kan upphöra med sina illdåd i detta nu för i historieböckerna lär han hamna ändå. Som en av världens mest farlige man och därmed oxå en av de mest korkade. Det känns som livet blev uppdelat. Före och efter den här attacken mot Ukraina. I drygt 51 år fick man vara glad, fri och ta fred och frihet för givet. För vi gjorde väl det. Som någon klok människa sa: Demokrati är ibte för evigt. Den måste erövras varje dag.

Fredag, sol, kommande vår. Det kunde vara så bra. Men skavet finns där i skallen. Hela tiden. Sitter framför brasan och har just genomfört en arbetsdag på mitt kontor på Vipan. Kändes bra. Att träffa kollegorna. Vissa. Långt ifrån alla var på plats. Efter pandemin har arbetsplatskartan ritats om. Vissa är på plats, vissa jobbar hemma. Allt funkar. Om vi bara har ström och Wi-Fi.

Ta hand om er!

Så oändligt vackert! Jag tittar ut och undrar hur länge?